Harley och Davidson - två familjers efternamn som tillsammans skapade en av världens mest igenkända motorcykel märke. Det har också växt till en amerikansk helgonbild, med klasiska filmer som Easy Rider och electraglide in blue som längre fram hjälpt till att skapa myten om Harley. Historien om Harley-Davidson är både lång och ståtlig och börjar blygsamt i det tidiga tjugonde seklet.

Året 1903, började bröderna Davidson, Arthur och Walter, tillsammans med William S. Harley, på sin fritid att bygga en encylindrig motorcykel med en volym på cirka 10 cu in (160 cc). Det fungerade bra men den saknade motorstyrka så de byggde två förbättrade motorcyklar året 1904 med avsikt att sälja dem. Bröderna Davidsons moster Janet putsade de färdiga maskinerna före deras försäljning. Företaget var nu igång och produktionen växte, 1905 tillverkade de åtta motorcyklar, 1906 producerade de 50, 150 under året 1907 och över 400 under 1908. Deras första fabrik var inte mer än ett skjul byggt av Davidsons far och det var då som den tredje av bröderna Davidson, William A, gick med i det unga företaget. Harley- Davidson fyllde i sina kooperationspapper 1907. Företaget gick bra och expanderade och var under kontroll av familjerna Harley och Davidson till 1969 då Amerikas Maskin och Gjuteri (AMF) köpte ut dem.

Harley-Davidson företaget är naturligtvis känt för sin V-twins-motor och den första lyckade byggdes 1911. Följande år byggdes 8E, med 45 grader, 61 cu in (1000 cc) i en V-twin. Försäljningen av Harley-Davidson nådde under 1913 rekordet 12 904 st. enheter och företaget började fundera på att exportera deras motorcyklar. De engagerade en engelsman, Duncan Watson, att ordna importer och försäljning i England och Europa, men första världskrigets utbrott mindre än ett år senare betydde att exporten upphörde och den fortsatte inte förrän 1919. Men från den positiva sidan så försåg kriget Harley- Davidson med möjligheten att förse den amerikanska armen med deras motorcyklar.

1921 blev Douglas Davidson (ingen relation) den förste att överstiga 100 mph (161 km/h) på en motorcykel i England och det var på en Harley. Han gjorde utförde prestation i Broklands på den legendariska engelska racing banan och uppnådde en hastighet av 100,76 mph (162,12 km/h). Hur som helst, året var inte helt igenom lyckat för företagets försäljning sjönk mer än 18 000 mindre än 1920,s rekordtopp på 28 189, och som resultat så fick Harley-Davidson sin första årsförlust. En av orsakerna till denna dalande försäljning var Ford´s massproducerade bil, model-T som såldes för nästan samma pris som en motorcykel med sidovagn. Cirka 75 procent av alla motorcyklar som lämnade fabriken hade en sidovagn, siffrorna talar för sig själva.

Exporten blev emellertid inte alls lidande, företaget inlät sig göra ett omfattande program för att stödja försäljningarna runt jorden. En arbetare, Alfred Rich Child, åkte till Cape Town i Södra Afrika och sålde 400 motorcyklar och han säkrade ett antal nya handlare för företaget. Child åkte sen till Japan dit han i 13 år importerade Harley-Davidson. Han upprättade också ett licensierat avtal med ett företag för att kunna tillverka Harley´s i Japan.

Efter 1921 års prisfall började försäljningen att tillta igen hjälpt av introduktionen av den första 74 cu in (1200 cc) modellen. Motorns stora kapacitet gjorde den bättre anpassad för en sidovagn och mer jämförbar med Harley´s största rival Indian motorcykeln Springfield Massachusetts. Denna första 74,a var känd som en Flathead, en Term för att indikera dess position av insugning och utloppsventiler, tidigare modeller var kända som IOE (inlopp över utlopp).

1928 blev ett nytt kapitel för Harley-Davidson. De inte bara tillverkade lämpliga frambromsar för första gången utan de även invigde en ny motor. Det var en sidventilad V-twins som hade en volym på 45 cu in (740 cc). Den nya modellen gick under benämningen D Modell, men en opålitlig växellåda och koppling och en max hastighet på endast 55 mph (88 km/h) framställde tidigt problem. Modellen blev borttagen 1929 och kom åter 1930 i tre gestalter, D, DL och DLD. De olika benämningarna refererade till styrkan av utgångseffekten på maskinerna de var var och en för sig - 15, 18,5 20 hk.

Sen kom den ökända Wall Street kracshen 1929 och Harley-Davidson fick problem. Deras försäljning sjönk hela tiden och den var låg i ett helt år, endast 3703 maskiner såldes. Ovanpå detta, så blev exportförsäljningen drabbad av introduktionen av importskatter. En annan Amerikansk motorcykel försäljare, Excelsior, kunde inte klara pressen utan fick slå igen 1931, och lämnade Indian som Harley´s enda konkurrent på hemmamarknaden. Harley-Davidson tog som en desperat utväg för att locka kunder genom att erbjuda ett bredare sortiment av färger, extra kromade delar, valfria tillbehör och även ett extra hjul.

1932 introducerade Harley Davidson Servicar en tre-hjulad maskin med en volym på 45 cu in (740 cc) sidventil motor, senare kom en större motor på 80 cu in (1310 cc).

Parallellt med utvecklingen av sidvalvs motorerna, så utvecklade Harley en toppventil och denna började sin produktion 1936. Den fick betäckningen 61E Modell, 61,an blev jämställd i volym kubiktum (1000 cc). Motorn blev snart känd som "Knucklehead" för de klumpiga täckplåtarnas likhet av mänskliga knogar. Det var den första Harley som hade torrsumpörjning istället för ett förbrukningssystem. Den hästskoformade oljetanken var placerad under dynan, växellådan var inbyggd i en dubbel vaggram och en ny stil av bensin tank kom. Den var gjord i två halvor, vilket gömde ramröret och hastighetsmätaren var placerad på en platta mellan de två halvorna av tanken. Den nya designen av 1936 EL Knucklehead råder över Harley-Davidson fortfarande.

På 30-talet fortsatte osäkerheten och farhågorna växte, med en risk av ett krig skulle bryta ut i Europa, och USA började förbereda sig för ett ingripande. Harley-Davidson strävade efter att förse motorcyklar till armen skeppa en del WL modeller till Fort Knox för utvärdering av den Mekaniserade Kavalleri Styrelse. Tillsammans med Indian, mottog Harley- Davidson ett litet kontrakt att leverera motorcyklar. Harley åtog sig att leverera WLA, en krigsmodell av deras WL. Canadensarna beställde också ett antal motorcyklar, och maskinerna hade betäckningen WLC som var speciellt byggt för dem, bara obetydligt ändrat från WLA.

De ändrades lite år för år efter hand som förbättringar kom. Gummidelarna som exempel, den minskade tillgången över gummi för att Japan tog över gummimarknaden. Harley-Davidson gjorde cirka 88 000 motorcyklar under krigsåren och en stor procent av dessa blev efteråt levererade till allierade nationer. Fabriken mottog ett antal hedersomnämningar, sådana som Armen / Flottan "E för excellent" utmärkelse för deras arbete.

Den civila produkten började igen efter 1945, men det blev inte som vanligt igen förrän efter 1947, när material blev mer fritt och tillgängligt igen. Följande år blev det högkonjunktur och 1948 sålde företaget 31 163 motorcyklar, men gränsen var inte nådd. Importer från Europa flödade över USA,s marknad och på grund av påfrestande konkurens slog Indian Motorcycles igen 1953. Harley-Davidson framställde sig som konkurrensens segrare genom att introducera en rad motorcyklar för precis det.

K Modellen var en sådan maskin, den var en egendomlig blandning av gamla och nya delar. Den sista 45 cu in (740 cc) W-seriens flathead tillverkades 1951, men en ny flathead motor var anpassad för K modellen. K modellen liknade sina utländska konkurrenter i stil, den hade en rörlig bakhjulsupphängning, teleskopgaffel, fotväxel och prydliga linjer. Sidventilsmotorn var ett experiment, men den var betydligt långsammare än de importerade och som resultat så blev den återintagen för vidareutveckling. Ett par år senare introducerades KH Modellen, med en större motor som gjorde det möjligt att komma upp i 95 mph (153 km/h). Sent 50-tal, sidventilsmotorn utdömdes som gammalmodig och 1957 uppgraderades Harley-Davidson motorcykeln för att anpassas till toppventilsmotorn och den fick betäckningen XL. Den var också känd som Sportster, ett namn som används ännu idag.

Harley´s stora V-twins motor blev också bitvis uppgraderad. Panhead efterträdde knucklehead 1948 men de behöll E och F betäckningarna för 61 cu in (1000 cc) och 74 cu in (1213 cc) modellerna. Panhead hade i grund och botten en helt ny överdel på den existerande Knuckleheads nedre del och som slangutrycket antyder på så var dess täckplåtar liknande en upp och nervänd matlagnings panna. Cylinder huvudet var en avgjutning av aluminium efter problemen med Knuckleheads av järn, hydrauliska ventillyftare bidrog till en tystare motor och en större oljepump användes för bättre smörjning. Fast förbättringarna slutade inte där. 1949 ersattes Springer forks av hydrauliskt dämpade framgafflar på Hydra Glide, den styva delen var förbättrad jämfört med bakhjulsupphängning på Duo Glide´n och elektrisk start framträdde 1965 och den blev omdöpt till Electra Glide.

Panheads motorn lämnade över till Shovelhead 1966 och ännu en gång en ny överdel och samma nederdel. Den nya motorn blev känd som Shovelhead därför att den bar täckplåtar som påminner om baksidan av en skyffel. Shovelheaden skulle ta Harley-Davidson genom 70-talet och dom år som AMF stod som ägare.

Till mitten av 60-talets Harley-Davidsons aktier av USA´s inrikes motorcykelmarknad minskade avsevärt, endast tre procent av produktionen blev exporterad. Det stod snart klart att Harley - Den allra sista motorcykel fabriken - skulle gå samma väg som Indian om det inte hade fått en kraftig injektion av dollar.

Efter att förhandlat med olika tänkbara köpare, blev Harley-Davidson köpt av American Machine and Found (AMF) den 7 januari 1969. Detta stora konglomerat ägde varierande fritids och industriföretag. Övartagandet var inte helt igenom uppskattat - jobb gick förlorade på grund av kvalitetskrav. Trots dessa svårigheterna, det tidiga 70-talets högkonjunktur för motorcykelförsäljningen och AMF kontrollerade företag klarade att hålla produktionen ansenligt uppe. På lång sikt skulle kvalitets kontrollen öka men det var svårt att förutse.

AMF har ständigt kritiserats för deras stil av ledarskap, men det är det värt, kom ihåg att om AMF inte hade köpt ut Harley-Davidson 1969, så hade företaget inte överlevt.

1971 kom en ny Harley-Davidson - FX Super Glide. Detta var en ändrad Shovelhead med Sportsters eleganta framdel. På många sätt var detta den första fabriks custom modellen och det var också ett försök att konkurrera med de icke auktoriserade chopper-byggarna som frodades genom att bygga om de skräddarsydda maskinerna. Där var en rad av modeller varje hade en designad speciell detalj så som elektrisk start eller skivbromsar. Trots populariteten av de nya modellerna hos gamla Harley entusiaster, 70-talet var dock decenniet för en ny generation av japanska supermotorcyklar och AMF började ompröva sitt förhållande emot Harley-Davidsons verksamhet.

1981 en grupp av 13 Harley-Davidson direktörer, ledda av Vaughan Beals, framlade 100 miljoner dollar och köpte företaget från AMF. De dåvarande annonserna slog upp stora rubriker, så som "örnen stiger ensam". Vaughan Beals blev intervjuad om varför AMF saknade intresse för Harley-Davidson och han svarade med att säga, "aggression är nyckelordet i denna industrin. Utan den förlorar du din marknad och AMF hade förlorat viljan att strida för andelarna på marknaden." Enligt Beals, hade AMF spenderat enorma summor på att bygga och modernisera Harley´s fabriker och hade nu bestämt sig för att de inte var villiga till att lägga mer pengar på firman. "De var tvungna att motivera Harley- Davidson´s utgifter mot 30 eller 40 andra affärstransaktioner," Beals erinrade sig, "men av oss som drev AMF´s motorcykel produkts grupp var tvungna att motivera vad som var rätt för Harley emot vad som var rätt för AMF. Det blev ett olösligt problem" Han tillade, "AMF såg vårt bud som typ en sista utväg."

Eftersom örnen steg ensam, blev det genast problem. Mellan 1980 och 1982, var Harley-Davidson tvungna att friställa ett antal av arbetsstyrkan och ledningen vädjade hos regeringen att höja tullavgiften på de importerade japanska motorcyklar över 43 cu in (700 cc) så som Honda Goldwing. Reagan administrationen pålade avgifter upp till 50 procent på alla japanska importer och President Reagan gick så långt att han besökte en av Harley-Davidson fabrikerna.

Bättre dagar var i antågande och 1983 blev ännu en motor utannonserad. Den blev officiellt kallad Evolution men snart så tog smeknamnet Blockhead över, fortsatte traditionen av beskrivning av täckplåtarna. Numera kallar man generellt den för "Evo". Evolutionsmotorn skulle bli Harley-Davidsons räddning och omkring 1984 blev de friställda arbetarna återanställda, marknadsandelarna hade ökat och för första gången på tre år så gjorde de en vinst på årslutet. Vaughan Beals citerade med att säga, "Alla problemen är inte lösta men vi jobbar för att reda upp dem" Vi är skyldiga amerikas folk och regering genom att ta en vinst utav de stadgade tullavgifterna. Vi har för avsikt att fullfölja den förpliktelse att fullända arbetet genom lägga ner stort arbete och finarbete.

Den första XL Sportster motorn hade en volym på 54 cu in (883 cc) fast vid tidigt 70-tal var 61 cu in (1000 cc) version tillgänglig i en rad av modeller så som XL, XLCT, XLT och XLX. Produktionen är kvar tills introduktionen av Evolutionsmotorn i Sportster 1986.

En Sportster som skilde sig från andra typer var XLCR från 1977. Det var en XL Sportster med "Café racer" stil, hädanefter får den CR ändelsen som betäckning. Detta var ett försök att placera en modern racer stil ut på marknaden, det var inte så speciellt populärt just då. Nu är emellertid sådana maskiner högt eftertraktade. XL Sportstern utgör grunden av Harley-Davidsons tävlingsmotorcyklar; motorcross- och road racing var en populär form av motorcykeltävlingar i USA. Som ett resultat är tävlings inspirerade modeller som XR 10000 presenterad bland Harley´s 1983 modeller.

Sportstern blev 1978 omdesignad när den fick en ny ram fast motorn ändrades inte förrän 1986, när evolutionsmotorn på Sportstern dök upp som en 54 cu in (883 cc) maskin. Antalet blev utvidgat av en 67 cu in (1000 cc) modell, senare blev den större till 74 cu in (1200 cc). Den nya motorns beståndsdelar var för att minska överdrivet slitage och oljeförbrukning. Överföringen var uppgraderad från fyra till fem stegsväxling för förmån till den förbättrade motorn och hålla sig uppe med världsomspännande trenden med fem eller sex växlade motorcyklar.

Evolutionsmotorn är den faktor, större än alla andra som räddade Harley-Davidson från att bli utslagen från affärsmarknaden och vände till att bli det bästa för dem. Det var på många sätt en förbättrad Shovelhead motor, med legerad cylinder-trumma och täckplåt som tillåter större och mer värme utsvävningar än järn och legerings kombinationen som på Shovelhead. Också förbättrad nivåkontroller, oljekonsumtion och vanligt underhåll. Hela raden av de stora V-twins gagnade den nya motorn och antalet steg 1984 med introduktionen av en ny modell, Softail.

Softail modellerna var baserade runt en särskild typ av ram. Den gav ett sken av en äldre stelare ram men karakteristiskt förhållning. Den nostalgiska stilen antog en annan uppvisning vid introduktionen av Softail Springer och Softail Custom. Springer kom med vad som förut ansågs vara föråldrade framgaffel, medan Custom verkade motsvara marknadens krav på design och de färgrika kombination.

Jämte antalet Softail kom FXR klassen - R ändelsen betäcknar en gummi upphängd motor och omdesignad ram. Det var följande år 1991 som Dyna Wide Glide och FXDB Sturgis (namnged efter en av amerikas största motorcykel samlingar). Sedan dess har det kommit andra modeller som Bad Boy, som är så nära man kunde komma en fabriksbyggd chopper. Alla är baserade runt Evolutionsmotorn - ett namn som är helt lämpligt på den största motorcykeln på 80 cu in (1340 cc) motorn kan spåras till sitt ursprung genom Shovelhead och Panhead till originalet 61E Knucklehead från 1936.

Detta skulle kunna vara det sista kapitlet på Harley-Davidson´s historia av produktionen av luftkylda motorer, eftersom krav på allt strängare avgasregler kan innebära att vätskekylda motorer används på Harley´s i framtiden. På senare år så har Harley-Davidson tillverkat en vätskekyld motor till en tävlingsmotorcykel - VR1000. Det har inte varit helt utan problem, men åter igen, vad lägger grunden för en maskin.

tillbaka till Huvudsidan